hej kära läsare! var längesedan jag skrev något här nu, men jag är i stort sett bara känslomässigt nere i en svacka. känner att jag först nu vill dela med mig till er om hur det har känts i mitt hjärta sista månaden som aupair. Att vara au-pair SKA innebära att man blir som en i familjen, alltså såsom att dra på utflyter ihop, få förfrågan om man vill med på saker, att ställa upp för varandra, ha fina konversationer vid matbordet, känna sig glad när man går och lägger sig på kvällen & vilja se fram emot en ny dag när man vaknar på morgonen. jag hade dock oturen att hamna hos en familj som inte verkar veta vad det innebär, så mitt hjärta blöder och det gör så ont att vara där jag blir behandlad som ett spöke, känner mig som en inkräktare och blir pratat till som ett barn, ibland pratad om, i tredje person.. detta är det värsta jag varit med om. dessa veckor jag lovade att stanna har varit ett rent helvete och jag har spenderat mina kvällar på gym, eller på McDonalds (där jag har internet) med vänner & Skype, tårarna har kommit varje kväll. Att inte känna sig uppskattad eller behövd, och att ALLTID få höra att man gör fel.
MEN, jag har gjort detta för barnen, bara för barnen, 110%!!! de berättar att de älskar mig nästan varje dag, och är superhärliga när vi har våra ensamna heldagar ihop, och nu har de nära till tårar när vi pratar om att jag ska åka. pluttarna 💜
men som sagt, nästa äventyr väntar om 1dag!!! en dag hörni. i love it.
nu vet ni.